För Sveriges elintensiva industri – som svarar för 40 terawattimmar (TWh) av landets totala elförbrukning på närmare 150 TWh – är det livsviktigt att elpriset hålls på rimlig nivå.
Den senaste tidens dramatiska prisstegring är därför ytterst alarmerande. I början av året var elpriset 80 procent högre än ett år tidigare!
Förklaringen är kraftigt stigande priser på fossila bränslen, ökade skatter i den gröna skatteväxlingens spår och inte minst det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter.
Men även den reglerade produktionsmarknaden har sin betydelse.
Sedan folkomröstningen om kärnkraft har ingen nämnvärd utbyggnad av elproduktionen skett i Sverige.
Politiska beslut har i stället lett till att produktionskapacitet avvecklats (Barsebäck 1–2).
Företagsekonomiska bedömningar har fått stå tillbaka för populistiska politiska beslut, och nu har vi en för liten produktionskapacitet – en starkt bidragande orsak till det höga elpriset!
Med en avreglerad produktionsmarknad skulle kapaciteten ha byggts ut för länge sedan. Kanske på samma sätt som i Finland där ett sextiotal företag gått samman i ett konsortium för att bygga landets femte kärnkraftreaktor, Olkiluoto 3. Reaktorn får en nettoeffekt på 1 600 megawatt (MW), drygt 50 procent mer än för Sveriges kraftfullaste reaktor.
Deltagande företag garanteras framtida elleverans till rimligt pris när reaktorn tas i bruk 2009.
För svensk basindustri är det viktigt att den inhemska kraftproduktionen byggs ut. På elbörsen Nordpool fastställs nämligen elpriset genom marginalkostnadsprissättning.
Den sist producerade kilowattimmen avgör alltså priset på all el. I regel är denna kilowattimme baserad på dyr kolproduktion från kontinenten (belastad med utsläppsrätter).
Ökad inhemsk elproduktion skulle minska behovet av denna onödiga, extremt dyra import.
Den inhemska elproduktionen uppgår till närmare 150 TWh. Tre av de fem första åren på 2000-talet tvingades vi nettoimportera el, år 2003 hela 12,8 TWh.
Det motsvarar drygt två kärnkraftreaktorer. För att säkra självförsörjningen skulle elproduktionen de närmaste decennierna behöva byggas ut med cirka 20 procent, cirka 30 TWh. Det klaras inte med vindkraft och biobränsle.
Vindkraftens beräknas det närmaste decenniet öka från knappt 1 TWh till kanske drygt 4 TWh. Uttaget av bränsle från skogen kan bästa fall fördubblas – en ökning på 4–5 TWh.
Sammanlagt alltså ett tillskott på 7–8 TWh. Naturgas är ännu ett alternativ men ger utsläpp av koldioxid, om än lägre än olja och kol.
De realistiska alternativen är alltså vattenkraft och kärnkraft.
Genom tillgången till dessa koldioxidfria produktionskällor skulle Sverige kunna öka sin produktion rejält, och därigenom inte bara trygga landets framtida elförsörjning utan också kunna exportera el till länder på kontinenten som i dag är starkt beroende av fossilbaserad elproduktion med stora koldioxidutsläpp.
En sådan insats skulle vara till stort gagn för den globala miljön. För att åstadkomma en sådan utveckling måste dock elmarknaden avregleras även på produktionssidan.
Marknadskrafterna bör få chansen att ta över där politikerna har misslyckats.
Jan Svärd, ordförande SKGS och VD Eka Chemicals
Kenneth Eriksson, VD SCA Forest Products
Anders Ullberg, före detta VD SSAB
Tord Svedberg, produktionschef Astra Zeneca
Artikeln publicerades i Dagens Industri den 28 april.
