För några dagar sedan presenterade USA:s president Barack Obama grunden för en ny amerikansk energipolitik. En av grundstenarna kommer att bli en storinvestering i ny kärnkraft. Statliga lånegarantier ska göra det möjligt att bygga nya kärnkraftsverk för att minska oljeberoendet och ställa om energiförsörjningen till att bli klimatmässigt hållbar.
Den amerikanska regeringen har beviljat lånegarantier på 8,3 miljarder dollar, närmare 60 miljarder kronor, för att ett nytt kärnkraftverk, med två reaktorer, ska kunna byggas i delstaten Georgia. USA har redan idag 104 reaktorer och enligt Obama är satsningen bara början på en kraftig utbyggnad av kärnkraften de kommande åren.
Obama har länge drivit frågan om att USA måste bygga ut sin egen koldioxidfria elproduktion för att minska såväl beroendet av importerad energi som klimatpåfrestningarna. Redan i presidentvalrörelsen 2008 lade Obama fram programmet New Energy For America som föreslog stora investeringar i allt ifrån elhybridbilar till bioenergi och ny kärnkraft.
Genom att rakryggat våga säga att USA behöver öka sin kärnkraftsproduktion för att klara sitt energibehov och samtidigt kunna bekämpa klimatförändringarna tar Obama en stor politisk risk. Men samtidigt visar han stort ledarskap och sätter press på dem som motsätter sig impopulära men nödvändiga beslut att visa på egna, konkreta alternativ. Demokraterna, som länge varit splittrade i synen på kärnkraften har tvingats kompromissa med Republikanerna, som i sin tur fått revidera sin syn på behovet av att minska oljeberoendet och de extremt höga amerikanska koldioxidutsläppen.
Och det är inte bara i USA som politiker från höger till vänster nu tvingas lägga gamla dogmer åt sidan i energipolitiken. Till skillnad från i Sverige så växer i många länder den politiska enigheten över blockgränserna om att alla koldioxidfria energislag måste utvecklas för att möta klimathotet.
Just förmågan att samla sig kring ett gemensamt ansvarstagande i avgörande framtidsfrågor är vad som utmärker goda beslutsfattare. I Storbritannien driver premiärministern Gordon Brown utvecklingen framåt när det gäller såväl utbyggnad av kärnkraft som vindkraft till sjöss. I Finland är enigheten stor kring den pågående kärnkraftsutbyggnaden och till skillnad från i Sverige har de finska socialdemokraterna drivit på för att säkra såväl den finska basindustris behov av konkurrenskraftiga elpriser som ambitiösa klimatmål.
President Obamas besked är bara det senaste i en lång rad tecken på att de nästan religiösa övertonerna i debatten för och emot kärnkraften nu steg för steg ersätts av en mer saklig och rationell diskussion om sakfrågan: Hur ska vi klara att säkra både framtidens jobb och välstånd och samtidigt ta oss an klimathotet?
Internationellt sett är svaret på den frågan entydigt – vi har inte råd att avstå från att utveckla alla koldioxidfria energislag och över hela världen planeras därför för en kraftig utbyggnad av kärnkraften. Enligt det internationella atomenergiorganet IAEA finns det idag 436 kärnkraftsreaktorer och ytterligare ett femtiotal är under byggnation. Kanada, Argentina, Sydafrika, Frankrike är några av de många länder som planerar för eller redan är igång med att bygga ut sin kärnkraft eftersom de ser den som en naturlig del i sina länders framtida energimix tillsammans med vind-, vatten-, bioenergi och de nya energislag som förhoppningsvis kommer växa fram.
Globalt leds utvecklingen av de stora tillväxtekonomierna i Asien. Kina planerar för ett trettiotal nya reaktorer. Indiens premiärminister Manmohan Singh vill att Indien år 2050 ska producera hundra gånger så mycket el från kärnkraft som idag.
Tänk om svenska politiker kunde visa samma mod som Barack Obama och Manmohan Singh!
I och med den svenska alliansregeringens förslag om att låta tio nya reaktorer ersätta de tio befintliga som nu är på väg att nå slutet av sin tekniska livslängd, och samtidigt investera kraftfullt i andra kompletterande energislag, borde det finnas möjlighet att skapa en bred partipolitisk enighet kring en energimix som värnar både klimatet och industrins framtida investeringar i Sverige, precis som det går i andra länder. Men det hänger på att Socialdemokraterna vågar visa samma politiska mod som Maud Olofsson och Centerpartiet tidigare gjort.
Själv är jag övertygad om att det är möjligt att nå en uppgörelse över blockgränsen, men då måste man vara beredd att arbeta tillsammans och låta gamla dogmer stå åt sidan för praktiskt genomförbara lösningar. Energifrågan är för viktig för Sveriges framtid för att reduceras till ett partipolitiskt slagträ i valrörelsen.
Kenneth Eriksson
Ordförande i basindustrins energisamarbete, SKGS
