Länge var det främst en politisk fråga när den svenska kärnkraftens skulle stängas. Så är det inte i dag. Nu är reaktorernas livslängd utmätt främst av tekniska och ekonomiska skäl. Den vanliga bedömningen är att de äldsta svenska reaktorerna inte kan drivas längre än i 50 år. Den åldern uppnår reaktorn Oskarshamn 1 om bara åtta år, i september 2022. De två äldsta reaktorerna i Ringhals blir så gamla 2025 och 2026.
Ungefär 40 procent av den svenska elen har de senaste åren kommit från kärnkraften. Därför innebär det en stor påfrestning för elförsörjningen när tre av tio svenska reaktorer faller för ålderssträcket inom cirka ett decennium.
För den svenska basindustrin är det avgörande att elförsörjningen är stabil och att priset på el är konkurrenskraftigt. Svårigheterna att upprätthålla en elförsörjning som bidrar till ett attraktivt näringsklimat har blivit alltmer påtagliga de senaste åren. Dels på grund av att det saknas en brett förankrad politik för den svenska energiförsörjningen på sikt. De rödgröna partierna gick till val 2010 på att riva upp möjligheten till ersättningskärnkraft. Dels för att konkurrensen med Nordamerika har skärpts. Tack vare ny teknik och regelverk som främjar investeringar har utvinningen av naturgas ökat med en tredjedel sedan 2005 i USA – med fallande energipriser som följd.
Därför är det mycket bra att Vattenfall i går meddelade att man startar samråd om ersättningskärnkraft vid Ringhals. Förberedelser för ny kraftproduktion måste göras nu. Om inte ny baskraft kommer i drift i tid tills den äldre kärnkraften fasas ut finns risk för turbulens på elmarknaden och högre priser, med krympande industriproduktion och färre jobb som följd.
Vattenfalls välkomna besked att förberedelserna för ersättningskärnkraft ska drivas vidare måste följas av klarspråk från partierna som söker mandat i höstens val. Är de beredda att främja investeringar i ny kärnkraft? Om inte – vilken kraftproduktion vill de tillåta i stället?
De olika kraftslag som finns att välja mellan när befintlig kärnkraft fasas ut har alla både för- och nackdelar. Kol och gas innebär koldioxidutsläpp, men ger en produktion som är möjlig att planera. Biomassa är ett förnybart bränsle men driftskostnaderna blir höga och det blir försörjningsproblem vid storskalig användning. Vattenkraft är förnybar men innebär lokal miljöpåverkan – och det finns för risk att vattenkraftens produktionsförmåga snarare kommer att minskas av skärpta miljökrav som en utredning har föreslagit.
Även vindkraft är förnybar, men produktionen är beroende av om det blåser eller ej och innebär högre systemkostnader än planerbar kraftproduktion. Kärnkraft har liten klimatpåverkan och produktionen kan planeras, men den ger upphov till avfall som måste tas om hand under lång tid.
Även om än kraftigare statliga subventioner ges för att bygga ut vindkraften ännu mer kommer det att behövas någon form reservkraftverk de dagar det inte blåser. Alternativet till ny kärnkraft är därför troligen nya kraftverk som eldas med naturgas, om Sverige ska värna basindustrin.
Om det ska byggas nya gaskraftverk för baskraft eller som reservkraft i Sverige krävs att det förberedelsearbetet inleds nu. Var ska vi hämta naturgasen? Hur ska infrastrukturen för gasledningar ordnas? Var ska de nya gaskraftverken byggas? Hur ska vi klara målen för sänkta koldioxidutsläpp med ny fossilberoende kraftproduktion? Alla dessa frågor måste besvaras av de politiker som föredrar gaskraftverk framför kärnkraft.
Basindustrin sysselsätter 400 000 personer i Sverige. Dess exportvärde är 323 miljarder kronor. De partier som vill värna denna grund för välstånd i Sverige måste lämna besked. Hur vill de utforma energipolitiken så att vi kan behålla jobben, eller till och med ge fler arbete i industrin?
Jan Johansson, vd för SCA och ordförande för SKGS
Lina Palm, energidirektör, SKGS
