Under det senaste året har en rad förändringar skett på elmarknaden för att underlätta för systemoperatörerna att hantera ett elsystem med en ökad mängd intermittent elproduktion. Först flödesbaserad kapacitetsberäkning, sedan 15-minuters avräkning samt en ny metod för balansering där obalanser ska hanteras i samma område som de uppstår i. Det har sammantaget lett till en illikvid balansmarknad med generellt högre balanskostnader och under vissa timmar extrema balanskostnader på upp till 10 000 EUR/MW.
Kollegor inom stålbranschen har drabbats hårt av detta. De mycket energikrävande ljusbågugnar som används för att smälta stål är omöjliga att planera på 15-minuters noggrannhet. Om det inte går att balansera under varje 15-minuters period tar Svenska kraftnäts automatiska system över. En tekniskt elegant lösning, men en ekonomisk roulett för de som är balansansvariga. När avräkningen kommer från Svenska kraftnät kan en normal obalans kosta flera miljoner kronor. Kostnaden avgörs av läget på stödtjänstmarknaden – få tillgängliga resurser betyder höga priser.
Innan den 4 mars såg det inte alls ut så här. Vi hade i grunden samma balanseringsproblem tidigare men till väsentligt lägre obalanskostnader.
Det för oss åter till den inledande frågan: vem är elsystemet till för? De orimliga obalanskostnaderna indikerar att det inte är elanvändarna. Balanseringen måste ta en bredare samhällsekonomisk hänsyn. Är det värt att riskera företags mödosamt uppbyggda vinst för några timmars obalans?
De långsiktiga konsekvenserna av ett elsystem som inte prioriterar användarnas behov är allvarliga – uteblivna investeringar, förlorade jobb och minskad konkurrenskraft. Här behövs en omorientering så att vi kan använda elen för att skapa största möjliga nytta för samhället.
