En förutsättning för att bygga ny kärnkraft till en rimlig kostnad är att finansieringskostnaderna kan hållas nere. Kärnkraftsprojekt är samtidigt förknippade med en politisk risk som måste hanteras. Ny kärnkraft behöver därför statlig uppbackning för att komma på plats. Finansieringen måste utformas på ett sätt som säkrar industrin konkurrenskraft.
Utredningens förslag täcker in både de finansiella, marknadsmässiga och politiska riskerna. Rätt utformat bör utredningens förslag kunna leda till en utbyggnad av ny kärnkraft till en konkurrenskraftig kostnad för både skattebetalare och elkunder samtidigt som det är genomförbart med hänsyn till EU:s regelverk.
En statlig lånefinansiering är en förutsättning för att hålla nere kostnaden för ny kärnkraft. Utredningens föreslag till upplägg för en statlig lånefinansiering bör bli kostnadsneutralt för skattebetalarna förutsatt att lånen kan betalas tillbaka. En statlig lånefinansiering förutsätter således att staten säkerställer att de som genomför projektet har en god möjlighet att lyckas genomföra projektet. En begränsad storlek på finansieringen motsvarande ny kärnkraft på 4000–5000 MW minskar sannolikt kostnaden och risken för både skattebetalare och elanvändare. Ytterligare utbyggnad av kärnkraft bör sedan kunna ske med ett mer begränsat stöd från staten.
En dubbelsidig CfD kan vara ett bra sätt att hantera marknadsrisken och stödet och är genomförbar med hänsyn till EU:s regelverk. Nivån och utformningen av en CfD behöver analyseras i detalj innan det går att uttala sig dessa. Elanvändarnas kostnad för att finansiera en dubbelsidig CfD måste vara på en nivå som ger industrin en konkurrenskraftig totalkostnad.
Förslaget om risk- och vinstdelning behöver analyseras vidare innan det kan kommenteras.
Ett statligt stöd till kärnkraft bör ersätta behovet av en marknadsomfattande kapacitetsmekanism. Dock kommer en utökad strategisk reserv (effektreserv) behövas för att klara effekttillräckligheten fram till dess ny kärnkraft är på plats. Ny kärnkraft med statlig finansiering bör inte få intäkter från framtida stödtjänstmarknader då elanvändarna bidrar med finansieringen tillö kärnkraften just för att ge kraftsystemet dessa förmågor.
Den politiska risken för nyinvesteringar i kärnkraft skulle minska avsevärt om en stabil riksdagsmajoritet kan ställa sig bakom huvuddelarna av utformningen av stödet och att verkställandet kan säkras över fler mandatperioder.
Parallellt med att ett stöd för ny kärnkraft utformas behöver arbetet med att undanröja hinder för utbyggnad av både elnät och landbaserad vindkraft fortgå. Även i ett fall där regeringens mål om motsvarande 10 nya reaktorer är på plats till 2045 kommer vindkraften behöva byggas ut kraftigt. För att möta industrins behov i närtid behöver vindkraften byggas ut från dagens 34 TWh/år till ca 70 TWh/år 2030 och ca 90 TWh/år 2035.
Ett särskilt stöd till havsbaserad vind bör övervägas om inte vindkraften på land kan byggas ut i tillräcklig omfattning. Regeringens planeringsmål för det svenska elsystemet på totalt 300 TWh till 2045 är välkommet. Därutöver bör 2045-målet behöver kompletteras med delmål för 2030, 2035 och 2040. Om industrin inte har tillgång till fossilfri el till konkurrenskraftig kostnad även i det korta perspektivet riskerar investeringar i industrins omställning att utebli.
