SSAB har begränsade möjligheter att ”flexa” på daglig basis, hur kommer det sig?
– SSAB har tre stora enheter i Sverige: Luleå, Borlänge och Oxelösund. De förädlar årligen cirka 0,5 TWh vardera. I t.ex. Luleå, där vi tillverkar stål från järnmalm, går mest el åt till masugnen och syrgastillverkningen. Processen är känslig och om det blir stopp i masugnen finns risk för det som kallas för kallgång. Då kallnar järnet, masugnen måste tömmas och processen måste börja om från början. Det får också konsekvenser för klimatet: SSAB är världsledande på att köra masugnar koldioxidsnålt, men det bygger på att vi har en kontinuerlig process. Skulle vi flexa så innebär det att vi tappar effektivitet med högre koldioxidutsläpp per producerat ton stål.
Hur ser det då ut med era möjligheter att buda in efterfrågan till effektreserven?
– SSAB har fler tekniska utmaningar än andra industrier och därför har vi svårt att se flexibilitet som ett realistiskt alternativ för oss. Vi är inte negativt inställda till principen, men vi har inte de tekniska möjligheterna att vara ledande på den här marknaden. Vi vill inte på något sätt vara bakåtsträvare utan är positiva till ett effektivt el-utnyttjande, även om det för vår del finns konkreta hinder, relaterade till vår tillverkningsprocess, som försvårar flexibel elanvändning.
Är ni nära några stora teknikskiften som skulle möjliggöra för er att erbjuda mer flexibilitet åt marknaden?
– Vår ambition att reducera utsläppen från stålindustrin genom att gå från kol till vätgas i vår tillverkningsprocess, vilket innebär stora möjligheter till en väldigt flexibel produktion. Den stora elanvändningen sker då i början på förädlingskedjan och påverkar inte vår förmåga att leverera stål till våra kunder på världsmarknaden. Eftersom en stor del av vår elförbrukning då kommer att utgöras av processen att tillverka vätgas från vatten, kan vi då anpassa den process efter tillgången på el, och sedan lagra vätgas som kan användas i den takt våra processer kräver. Då skulle man faktiskt kunna använda SSAB för att balansera det svenska elnätet. Det kommer dock ta flera decennier att kommersialisera tekniken.
Hur ser ni då på att politiken ser sådan potential i efterfrågeflexibiliteten?
– Det är oklart vad politikerna menar när de talar om efterfrågeflexibilitet. Vill de att vi ska flexa någon gång per år eller rent av varje dygn? Otydligheten är besvärlig, eftersom allt som kan störa flödet till kund riskerar att få en väldigt stor påverkan på våra resultat. Vi lever för att leverera våra produkter till våra kunder, som vill ha sina leveranser när de behöver dem. Just-in-time och att kunna leverera i rätt tid blir allt viktigare. Än så länge är våra fabriker är inte byggda för att vara en betydande del av ett framtida elsystem, men med den process jag beskrev tidigare kan vi kanske bli det.
Finns det något politiken bör prioritera istället för efterfrågeflexibilitet för att hantera effekttoppar och liknande?
– Ska vi bli mer hållbara och nyttja förnybara energikällor kommer vi att behöva använda mer väderberoende kraft i framtiden. Därför vill politikerna se ökad flexibilitet bland de stora elkunderna. Samtidigt kommer Sverige också i framtiden att behöva planerbar elproduktion för att hantera behovet av säkra elleveranser och därmed kunna behålla förutsättningarna för en konkurrenskraftig basindustri. Det är viktigt att våra politiker bär med sig den insikten redan nu.
